När man ger sig in i Venedigs historia möter man snart begreppet Scuola. Ja, det är samma ord som ”skola”, men med en helt annan ursprunglig betydelse i den här staden. De uppfyllde ett behov som uppstod när samhället växte och blev rikare från 1200-talet, men där den enskilda individen fortfarande var utlämnad åt sjukdomar och plötslig död som kunde sätta familjen på bar backe. Speciellt döttrarna var utsatta – om de inte kunde betala hemgift och bli gifta eller ge en gåva till ett nunnekloster för att få en plats som novis, var risken stor att de skulle sluta som prostituerade.
Adeln klarade sig alltid, men för det som vi nu skulle kalla för medelklassen låg katastrofen alltid nära då det inte fanns någon gammal förmögenhet att falla tillbaka på. Pesten kunde slå till när som helst och då kunde familjen bli utblottad. Så redan under medeltiden började skrån av hantverkare och köpmän att organisera sig i det som i Venedig kom att kallas Scuolas. Där skulle alla medlemmar bidra med vad de kunde och en särskild kommitté dela ut medel till änkor, föräldralösa och fattigare familjers döttrar. Det var demokratiska organ där medlemmarna valde sin ledning. De var på ett sätt sekulära genom att inga präster fick vara med i ledningen, men ändå var det viktigt att visa sin gudfruktighet och sin nära koppling till kyrkan och framförallt visa hur väl man ärade det helgon som man valt som beskyddare för sin scuola.
Sedan kunde vissa finare scuolas av stadens råd upphöjas till Scuola Grande. De största och mest kända av dessa idag är Scuola Grande di San Rocco och Scuola Grande di San Marco. Flera av dessa Scuola Grande blev med tiden rika och satsade mycket på sina fasader och inredningar. Det var ofta så att en enskild konstnär kunde få i uppgift att dekorera hela huvudsalens tak, som när stadens son Tintoretto (som var son till en färgare, alltså ”färgargrabben”) dekorerade stora delar av Scuola Grande di San Rocco. En fantastisk upplevelse att se alla dessa 1500-talsmålningar i original fortfarande.
Vi har besökt flera av dessa tidigare, men den här gången snubblade vi över Scuola Grande dei Carmini. Vi tycker nog att denna var den vackraste av alla, och kanske mest lättillgängliga. Denna scuola hade bildats relativt sent, i slutet av 1500-talet och blev inte upphöjd till Grande förrän 1767. Och det var så dags, för 1797 föll Republiken Venedig och 1807 avskaffade Napoleon officiellt alla Scuolas. I denna scuola var det Giambattista Tiepolo som fick utforma takmålningarna 1739 – 1749. Dels är det allegoriska målningar om tro, hopp och kärlek, lycka och rättvisa och så vidare, men också en bild av hur det verkligen skulle kunna ha gått till när Jungfru Maria med barnet sände en ängel ner med ett skapular (länken bara till engelska Wikipedia) till den engelske munken Simon Stock på berget Karmel i Palestina.
Som vi har sagt förut, detta är en bildningsresa där vi lär oss något nytt varje dag. Och i det här huset har de lagt fram stora speglar så att man verkligen kan njuta av takmålningarna.
Men på något sätt klarade de sig flera av dessa Scuola Grande sig undan Napoleons förtryck och plundringar. Värre gick det för Scuola Grande Misericordia som Napoleon gjorde om till logement för sina soldater och tömde helt på innehåll. Under 1900-talet spelades handboll i de tomma salarna, men nu har staden Venedig i alla fall sett till att lokalerna är tillgängliga. Och just nu under Biennalen var lokalerna öppna för allmänheten. De gamla 1600-talsmålningarna finns kvar som skuggor på väggarna, men annars är allt tomt.
Egen tolkning av bilden ovan: Nedstörtad ängel.