Vi ärvde en tavla efter Bosses föräldrar som hänger på väggen i vår lägenhet i Karlskrona. Den köptes på en resa till Provence 1960.
Bosses pappa Gunnar var Pariskorrespondent för Dagens Nyheter på den tiden och hela familjen – Gunnar, Siv, Bosse och Staffan – fick följa med på reportageresan till Lacoste i Provence. Där intervjuade Gunnar medlemmarna i en svensk konstnärskoloni som hade flytt de höga boendekostnaderna i Paris för ett billigt boende i bergen. Högst uppe på berget låg ruinerna av Markis de Sades slott.
Vi hittade artikeln från söndagen den 29 maj 1960 i Dagens Nyheters arkiv:
Här ligger Lacoste, Vaucluse:
Och ännu 2015 fanns det svenska konstnärer där. Jag hittade en film om Barbara och Evert Lindfors, som båda var med i Gunnars reportage och som jag alltså måste ha träffat då.
John Berger om Sven Blomberg
Så här berättade John Berger i en konversation med sin son Yves om Sven Blomberg (om ni inte vet vem John Berger är får ni googla på honom, det är Lisens favoritförfattare):
You ask me about Sven. What was his example and his faith, you ask. In his way of life he was unique and I’ve never met another painter quite like him. Perhaps he had a little in common with Giacometti whom he admired and whom he had known when he first came to France in the late 1940s. He did not paint to produce paintings. His studio was an upper room in the outhouse of a tiny farm, and was scarcely larger than a garden-shed. He never invited anybody to climb up into it. His “finished” paintings he took off from their stretchers and stacked in a vegetable “loft” for onions. His chosen way of life served his mystical love of Nature – although in appearance he didn’t look like a mystic, but like an onion-seller. His mystical love had something parental about it – as if Nature was the mother of everything and, at the same time, a child who needed protection. And both roles implied a constant conversation. When he was painting, he was tending the land in another way. He had no ambitions about exhibiting or selling his work. If a friend wanted to buy a painting (he had a good many friends from Paris who came to visit him in Lacoste and they mostly belonged to philosophical milieux around Garaudy and Merleau-Ponty) if a friend wanted to buy a painting, he would put a high price on it but indicate that he was making a sacrifice because the painting would no longer be there. Otherwise he, Romaine and their daughter Karine contrived to live without money. For transport he had a bicycle. Later I got him a second-hand 2CV. For him the act of painting was the act of kissing nature. But, as happens in kissing, perhaps Nature was kissing him – her tongue thrusting towards his throat. He loved birds; they were like postmen.
The real postman refused to drive down the 1km lane to his house (like yours to Vers le Mont) and he arranged a wooden box where the lane joined the tarred road. His one luxury was his library. He was very well-read and the library was the largest room. Poetry and Philosophy. Both he and Romaine would read whilst eating a meal, more often than not prepared by Sven.
Perhaps this tells you something about his example?
https://www.versobooks.com/blogs/2229-postcard-chat-between-john-berger-and-yves-berger-part-ii
John Berger om sin vän Sven Blomberg
När Sven Blomberg dog skrev John Berger en nekrolog som publicerades i Aftonbladet, översatt av Anders Paulrud (som växte upp i Karlskrona och skrivit flera fina böcker om livet där):
Hela hans liv var en kärleksaffär med detta ljus…
Publicerad 2003-06-24
I går kväll ringde Karin mig för att tala om att hennes far, Sven Blomberg, hade dött.
Sven hade – särskilt när man talade med honom i telefon – den mest lugnande samtalston av alla jag känner till. Detta lugn kom från en förståelse, han var en man som inte uteslöt något, utom opportunism och lögner. Bortom Karins röst, hör jag Sven lugna oss båda.
Natten innan drömde jag om honom, och han talade om för mig att titta i en konstbok efter en egyptisk häst. Detta var för att hjälpa mig skriva dessa få ord. Den enda bok jag fann i morse var om en väggmålning, Userhet i västra Thebe. Sedan förstod jag att allt var ett skämt. Det var inte en egyptisk häst utan en Citroen-häst som jag skulle titta efter. Eller mer precist, en Citroen 2 cv.
Han älskade att relatera detta till en bil, som var ”fabricerad som en barnvagn med ett paraply”. I en sådan bil, under årtionden, reste han runt i Europa (ibland bara 2 kilometer om dagen, andra dagar 600 kilometer) för att måla. Han hade en attityd till naturen som gick ut på att det endast var en målare som kunde återskapa naturen.
Att måla, för Sven, var att flytta sig närmare, vare sig det gällde Atlanten utefter Bretagnes kust, eller, under de senaste tio åren när han led av Parkinsons sjukdom, ett fat med frukt placerat i ett hörn av köksbordet. (Dessa sena, mycket små stilleben, målade med oljestickor, är underbara, och en dag – när museimänniskorna hoppar ut ur sina konsthistoriska garderober kommer de inse det visionära.)
Detta att Sven dog på den längsta dagen på året, då solen är i sitt zenit, verkar som ett val. Hela livet var en lång kärleksaffär med detta ljus, eller med det som var synbart på grund av ljuset. Och kanske, efter åttiotre somrar, föredrog han att inte vänta på att ljuset skulle slockna utan att följa med det.
John Berger, Översättning: Anders Paulrud