Vi tog oss från Antibes vid franska rivieran via Carcassonne till Arcachon på Frankrikes västkust. Vi ville se Atlanten. Krångligt att ta sig fram med inställda och överfulla tåg. Men till slut kom vi fram till Arcachon med regionaltåg, många byten. Det tog två hela dagar, mycket att se men lite långtråkigt i längden.
Arcachonbukten har vi funderat på att åka till under många år. Det är en speciell miljö där Biscayabuktens långa kustremsa bryts av med en grund bukt som har en smal mynning. Ett slags salt innanhav med stora skillnader mellan ebb och flod.
Sanddyner
Vid inloppet till bukten ligger Europas största sanddyn Dune de Pilat. Vi hyrde cyklar och cyklade dit.
Väldigt tungt att gå i den torra fina sanden. Men från toppen tog Lisen den här bilden. Kan du se personen som går där nere?
Här ser man också de omtalat farliga sandreven i Biscaya-bukten.
Ostron
Här har man odlat ostron i hundratals år och traditionen lever vidare. Den stora skillnaden mellan ebb och flod utnyttjar man i odlingarna.
Nästa dag åkte vi till Gujan-Mestras som verkar vara ett centrum för ostronodlarna.
Vi gick på ostronmuseet La Maison de l’Huitre och fick lära oss allt om ostronodling. I byn finns också ett yrkesgymnasium för blivande odlare där ungdomarna lär sig allt om att hantera båtar, om havet och ostronodling.
Ostronodlarna börjar i maj-juni med att lägga ner vitmålade taktegelpannor för ynglen att fästa sig vid.
Efter några månader plockar man upp tegelpannorna, skrapar av de små ostronbarnen och lägger dem i kassar som läggs på stöttor i vattnet i gränsen mellan ebb och flod. Sedan ska kassarna vändas regelbundet och packas om i flera steg så att ostronen till slut efter ungefär två år är färdiga att levereras. Det såg ut att vara ett tungt arbete att gå på sjöbotten och hantera kassarna.
Vi måste förstås smaka
Det var jättegott, och mättande.
I utkanten av byn låg alla uppätna skalen.
