Vi tog återigen tåget till Cagnes-sur-Mer och fortsatte med bussen uppför berget till Saint-Paul-de-Vence. Det är en befäst bergsby med en ringmur runt hela staden. Sedan lång tid tillbaka har omgivningarna lockat människor med extremt mycket pengar där de kan få vara ifred från nyfikna. Det har också fått till följd att hela staden är full med gallerier som säljer dyra konstverk enligt principen ”om du frågar om priset har du inte råd”.
Vi återsåg skulpturer av Bruno Catalano med de genombrutna figurerna (The Travellers) som verkar vara på väg med olika mycket bagage. Något tar man med sig, något lämnar man kvar.
En person var kluven inför resandet:
Kul att återse kvinnorna med de skarpa blickarna.
Men så fanns det mycket som kändes mer som snygga inredningsdetaljer än genuin konst. De var säkert minst lika dyra men sa oss ingenting.
På hemvägen nerför berget började vi fundera som Ernst Billgren: Vad är konst? En av de eviga frågorna som kan besvaras på så många olika sätt. I grunden måste konsten kunna säga oss någonting och det måste märkas att utövaren har en ärlig vilja.
Besöket kröntes av en god lunch på terassen med lokala specialiteter.
Man laddade för Halloween även här. Den gamla 1700-fontänen var utsmyckad med pumpor.
